FruEhrniz

Har fått förfrågan om hur min förlossning gick så jag tänkte berätta lite om den.
Allt började väl natten till den 22 oktober. Jag gick på ett av mina vanliga toalettbesök (sprang säkerligen 6 gånger per natt) men denna gången kändes det konstigt när jag kissade. Det kom liksom så mycket, som en fors. Trodde då att vattnet gick men jag kände absolut ingen smärta så tänkte inte mer på det. På morgonen var det lite blodfärgat i trosorna så jag ringde förlossningen och förklarde alltihop och fick då svaret att det nog inte var någon fara eftersom vattnet inte fortsatt att sippra. Blodet kom säkert från min urinvägsinfektion.
Tänkte inte mera på det utan la mig till rätta i min "favoritställning" på soffan. När klockan var tolv kände jag av min första värk (visste inte att det var en värk då) men mellan tolv och ett hade jag fyra värkar. Mellan ett och två hade jag flera värkar ungefär med 7 minuters mellanrum. Ringde då förlossningen igen och dom sa att jag skulle avvakta lite till. När klockan var halv tre ringde jag anders. Visste att han var på väg hem från jobbet då och medan vi pratade räknade han minuterna när jag höll andan (kunde inte prata när värkarna kom). 14:35, 14:37, 14:39 då hade jag med andra ord två minuter mellan värkarna och jag började få smått panik. Jag grät och kunde nästan inte röra mig, men jag var ju tvungen att få på mig lite kläder och packa det sista i väskan. Vi var i bilen vid tre tiden och anders ringer då förlossningen för att meddela att vi är på väg. Sköterskan frågar om hon ska skicka ambulans med anders tackar nej till den och säger att jag klarar mig fint. SÄKERT!!! Där sitter jag medans tårarna rinner och har så förfärligt ont, men det gick. Vi kom till NÄL utan att bebisen kom i bilen =)
Väl på Näl går allt väldigt fort. Det hade gått snabbare om jag inte hade behövt få dropp med antibiotika som bebisen var tvungen att ha eftersom jag hade haft urinvägsinfektion. Uppenbarligen hade mitt vatten inte gått för dom fick sticka hål på hinnan och den känslan är så skön, i ungefär två sekunder. Först svider det och sedan blir alldeles varmt och man slappnar av. Sen kommer smärtan med en enorm kraft. Det trycker på och smärtan bara fortsätter tills det är klart om man säger så. Den enda bedövningen som jag fick var lustgas och jag vet inte om det hjälper så mycket. Hade så jäkla ont! Men det hade väl gjort ännu ondare om jag inte fått någon gas.

Efter att ha tagit i med all kraft som jag haft kvar så kom då vår älskade Thor till världen. När dom la upp honom på mitt bröst kändes allting så rätt. Det är verkligen värt all smärta. Men smärtan slutar ju inte bara för att bebisen kommit ut. Efteråt så hade jag så ont så att jag bara låg och skakade. Jag frös något fruktansvärt och jag var så himla trött. Låg väl och slumrade ett tag med Thor på mig och anders vid min sida. Utan anders hade det inte gått, han säger att han känner sig så hjälplös men jag fann all min styrka av att veta att han fanns bredvid mig.

Dagen efter förlossningen kunde jag knappt röra mig. Jag hade sådan träningsvärk i hela kroppen. Jag hade ju inte rört mig på nästan en och en halv månad så jag hade tappat massor av muskler och att vara med om en förlossning är som att springa ett maratonlopp. Det är inte lätt alltså!!

Nu tre veckor efter förlossningen börjar allt kännas som det ska igen. Jag har inte ont i underlivet och jag har inte lika ont i kroppen längre. Får ont i ryggen vid lite längre promenader men jag behöver nog stärka upp ryggen igen. Vardagen börjar ta form och jag trivs ypperligt. Känner att jag har fått tillbaka lite av den kontroll som jag behöver ha för att må bra.

Thor vägde 3225g och var 49 cm lång. Han föddes i v 34 + 6 dagar så han var ganska så stor för sina veckor, resultatet av att jag har legat stilla så länge som jag gjort.

Direkt efter förlossningen

Vår söte lille gosse Thor

Anders är stolt pappa till Thor

Det var skönt när det var över

Som tur var fick jag åka hem igen.
Har ju haft en konstig känsla och smärta i underlivet i några dagar nu och tog tag i det och ringde förlossningen. Läkaren sa att jag skulle komma in för en undersökning med tanke på hur min bakgrund såg ut. Så barnvakt fixades och jag grät som en tok över att behöva lämna Loke. Sist jag åkte in på kontroll var jag ju nämligen borta i 6 veckor. Men tack och lov så blev det inte så denna gången. Allt såg bara bra ut men jag måste ta allvarligt på mitt vilande och inte fuska. Vilket är ganska så lätt gjort. Har rört mig mer än vad som är bra men det är så svårt att inte göra dom där små enkla sakerna som att möta någon i dörren eller ta fram en kopp till kaffedrickarna eller gå med upp och pussa Loke godnatt. Summan av kardemumman är att jag får vara hemma ett tag till. Och det är allt jag begär.

Nu är jag alltså i v.30 + 4 dagar och jag är inne i en period i graviditeten som jag inte alls känner till. Sparkarna känns kraftigare och hårdare och dom gör till och med ont. Det är en vild liten krabat som jag har i magen, mycket rörlig.
Efter Ultra ljudet idag så gick jag ut från NÄL med ett leende på läpparna och en lättnad i bröstet. Efter viktmätning på bebisen konstaterade läkaren att det är en stor bebis, den vägde ca 2300 g. Vilket är stort för att var i v. 30. Läkaren trodde dock att hon kunde räknat fel eftersom det är svårt att mäta buken på bebisen så hon trodde att bebisen kunde väga allt från 2000 g till 2300 g. Men ändå.... Bebisen som jag har i magen nu väger mer än vad Loke gjorde när han föddes. Det är helt fantastiskt!
Mätte även livmoderstappen och sist var den 2.64 cm lång men nu var den 2.95 cm lång. Yippiee! Så all vila har gett resultat. Vilket är superskönt. Nu känner jag ju verkligen att det ger nytta så det är ju bara att fortsätta på den vägen. Att bebisen är så stor förklarade hon just med att jag har vilat. Bebisen ligger ju verkligen och bara jäser och gottar sig inne i magen. Så det där med att ha en bulle i ugnen stämmer väldigt bra ;)
På hemvägen firade vi med att hämta mat på Koppargrillen. Mycket gott!

Det är ju ändå helt fantastiskt hur mycket man får gjort när man bara ligger i soffan.
Jag har ju förstås inte rört ett finger men Roger har varit här och målat fönstrenas lister vita. Linda har bytt gardinerna i köket och sen har hon städat och organiserat i alla skåp i köket också.

Just nu känns det ganska så bra att vara mig. =)

Nej... Nu är det dags att inte soffläge igen.

Tror jag iallafall. Vi får se vad min redigerare (anders) tycker.

 

Varför?

Varför behandlar ni mig på detta sättet? Jag har verkligen inte förtjänat detta. Jag gillar mitt arbete, jag gillar att få lön varje månad. Jag har aldrig på något vis utnyttjat ert system. Jag har bara tagit till Er när jag behövt. Och det handlar om en gång. Så varför gör ni så här mot mig när jag verkligen behöver Er?

 

Hur kan Er handläggare stå över det som min läkare har bedömt? Er handläggare får in ett papper och bedömer utefter det. Han har aldrig träffat mig som de läkarna som faktiskt skrivit ett sjukintyg till mig. Dom har ju redan gjort en bedömning att jag inte klarar av mitt arbete. Hur kan ni då ställa Er över dem? Att bli sjukskriven av en läkare är ju jätte svårt som det redan är. Litar ni inte på att läkarna gör ett bra jobb?

 

Den 21 juli i år fick det vara nog. Min smärta var så hög att jag inte klarade av mitt arbete. Jag klarade inte av att gå, stå eller böja mig ner. Vilket jag behöver kunna i mitt arbete. Jag kunde inte ta mig upp och ner på min skurmaskin och jag kunde inte lyfta saker och ting. Då bestämde jag mig för att söka hjälp. Min lycka och lättnad var stor när jag blev sjukskriven. Min läkare bedömde utefter mitt arbete att jag skulle bli sjukskriven i en månad till att börja med. När jag sedan fick ett negativt svar av Er så bröt jag ihop totalt. Men jag kunde ju fortfarande inte gå tillbaka till mitt arbete. Jag hade ju fortfarande ont. Så jag sökte upp läkarhjälp igen. Hon hjälpte mig att skriva ner lite utförligare om varför jag inte kunde arbeta. Hon skrev till exempel att mitt första barn föddes i v.29 +6 och att min oro för att detta skulle upprepas var stor. Hon förstod mig och lättnaden var tillbaka. Nu kunde det väl ändå inte gå fel? Men lättnaden stannade bara för en kort sekund. För sen vet man att man måste börja oroa sig över ert beslut. Och mina instinkter var rätt, ni bedömde negativt mot mig igen.

 

Den tredje läkaren som jag nu har träffat ville göra ett extra ultra ljud på mig. (Vilket står med på det andra sjukintyget som jag skickade in till Er). Detta görs ju bara om läkaren anser att det behövs, om något kan vara fel. Och eftersom jag fick min första son så mycket för tidigt (två månades och två veckor) ville dem kontrollera om de kunde hitta någon orsak till varför detta hände. De fann orsaken, jag har en påverkad livmoderstapp. Den är alldeles för kort. Så där fick jag svaret som jag väntat på i över två år. Det var därför jag födde mitt första barn så tidigt.

 

Det är ju ren tur att jag har varit sjukskriven så länge som jag har varit. Efter min sista kontroll hos läkaren så sa hon att jag kan föda när som helst. Jag blev erbjuden att bli inlagd på direkten men jag valde att få vara hemma med min sambo och mitt barn så länge det bara går. Men jag är ju sängliggandes. Jag får inte göra någonting.

 

Kan ni förstå känslan att inte få lyfta sin två-åring? Att inte kunna leka och busa med honom. Att inte kunna gå upp och ge honom en god natt puss och god natt kram. Det är nog detta som gör mest ont. Att behöva säga nej till honom när han kommer och vill visa mig något. Han är två år, hur ska han kunna förstå?

 

Jag har verkligen skapat oordning för alla som är inblandade. Min sambo har fått byta schema eftersom jag inte klarar av att ta hand om min son. Vi är tvungna att utnyttja förskolan till max. Vilket betyder att vi kommer att få betala betydligt högre förskoleavgifter. Och hur ska vi kunna betala detta när jag inte får några pengar?

 

Eftersom ni inte ger mig någon sjukpenning så menar ni att jag måste tillbaka till mitt arbete. Men jag kan ju inte detta!! Jag får ju inte röra mig!

 

Jag trodde att nu när jag var sjukskriven skulle jag kunna koncentrera mina tankar på min kommande bebis men ack så fel jag hade. Oron över att inte kunna betala lån, bilar, hus och framför allt mat är så stor så jag glömmer av att det ska komma något gott ur allt detta. Ni har gjort att jag har tappat glädjen om mitt barn. Och jag kan med största ilska säga att jag hatar Er för detta.

 

Ni har beviljat mig havandeskapspenning men inte min sjukpenning. Hur kan ni göra den bedömningen? Står mina ord och mitt arbetes ord högre än läkarens? Eftersom ni bedömt för havandeskapspenning så måste ni ju ändå förstå att jag har ett ansträngande jobb. Hur sjuk ska man behöva vara för att få sjukpenning? Jag tycker att jag till fullo visat att jag inte kan arbeta.

 

Jag är nu in v.29+6 dagar och varje dag som jag får vara hemma är positiv. Min största höjdpunkt på dagen är när det närmar sig läggdags för min lille kille och han kryper upp till mig i soffan och bara ligger och gosar med mig. Att jag kan få lukta och pussa på honom betyder allt. Om jag blir inlagd kan jag inte göra detta. Föder jag för tidigt kommer jag att bli inlagd, och då kan jag inte heller göra detta. Så snälla Ni, ert beslut kan göra att jag slipper i alla fall en liten del av all oro i denna stund.

 

En sak tycker jag i alla fall är bra och det är att Ni tar på er ert fulla ansvar till vad som kommer att hända med min bebis. För det är Ert fel om det händer något. Det ska ni ha klart för Er.

 

Mvh Maria Spaanheden

 

Varje gång jag reser på mig nu så känns det i magen. Hur kan det komma sig? Hade jag ont innan jag visste hur allvarligt allt var, jo visst det hade jag, men inte på detta sättet. Det är precis som om att jag ligger och känner efter. Och en sak ska jag bekänna. Jag är livrädd att det ska börjas känna konstigt i ryggen eller att jag ska få som mensvärk, det var så det kändes med Loke. Men minsta lilla tecken på det och vi måste åka in. Då kan dom försöka stoppa förlossningen.
Jag går in i v.29 imorgon och kan jag hålla ut till v.34 så är det bra. Då gör dom ingenting om bebisen skulle vilja komma ut. Det är ju BARA 5 veckor.  Men det är ju minimum!! Jag ska ju helst gå ända till v.40!
Men men... det kommer nog inte att hända. Jag kommer att få för tidigt denna gången också. Det är jag helt säker på. Hoppas bara att jag kan få gå in i oktober, vi har födelsdagar så att det räcker i september. =)
Det handlar alltså om dagar. Men jag får ta en dag i sänder. Har ju redan klarat av två, hurra! (tummen upp)

Ringde till Försäkringskassan igår och fick reda på att jag inte får rätt till sjukpenning. Så vad ska jag göra? Jag kommer inte att fånågra pengar i september!! Vad menar försäkringskassan med detta egentligen? Att jag ska jobba? Men hur ska jag kunna göra det när jag inte får röra mig!!! Försöker få tag i den läkaren som gjorde ultraljudet på mig men det verkar vara stört omöjligt. Fortsättning följer....

Fick iallafall underbar hjälp igår. Mamma och Roger kom och var med mig nästan hela dagen. Roger grejade i trädgården =) och mamma var hushållerska åt mig. Sen kom Linda och lagade mat och bakade paj och sedan dammsög hon. Jo! Jag kommer nog kunna vänja mig vid detta. =)

Det är vad jag är just nu, en börda!!! För alla!! Allt ska ändras, scheman ska bytas och folk måste ställa upp. Vi har ju jätte många som vill hjälpa till men jag vill inte behöva känna så här. Allt blir så himla omständigt, för alla.
Det som gör ondast är att jag inte får lyfta min lille prins, att jag kan inte leka med honom och han förstår ju inte det. Men jag måste klara detta så länge som möjligt för nu kan jag ju ändå vara i hans närhet hela tiden det kan jag inte vara om jag blir inlagd.
Men en sak vill jag bara klargöra. Att när detta är över så ska jag göra allt för att gottgöra er andra.
Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Efter ultraljudet idag så insåg jag att det är allvar. Jag MÅSTE verkligen vila!!! Min livmoderstapp är för kort. Det var därför jag gick Loke för tidigt. Livmodershalsen ska vara 4 cm, den räknas som kort vid 3 cm. Min var 2,5 cm.
Så tar jag inte det lugnt kan jag föda i stort sätt när som helst. Så nu får jag inte göra någonting. Jag fick välja på att vila hemma eller att bli inlagd på sjukhuset. Där skulle jag få gå från duschen till lunchen och sen vara sängliggandes resten. Så jag förstår läkaren. Hennes ord gick rakt in och stannade där. Men det är ju så fruktansvärt svårt, det finns ju alltid något som måste göras hemma!! Anders kommer att ha en tuff tid framöver.
Vi skulle iallafall vara beredda på att få åka in till NÄL, ha beredskap så att säga. För kommer vi in i tid kan dom ju kanske hindra förlossningsarbetet via medicin.
Och jag som tyckt att det känts så fräckt när magen varit hård. Att man kan känna vart bebisen ligger. Det är ju sammandragningar jag har för tusan!!! Ju hårdare magen är desto sämre för mig!
Så hädanefter om det är någon som vill hälsa på är det självbetjäning här hemma. Jag kommer bara ligga och lata mig i soffan. OCH JAG SER INTE FRAM EMOT DET!!!


Som ni ser är detta en del. Visst, Anders skulle fått gjort en stor del av det men nu måste han göra allting!! Och när ska han hinna detta? Han har ju verkligen fullt upp på macken. Så jag förstår inte hur detta kommer att gå ihop. Hoppas på att kunna leja Roger som trädgårdsmästare för en tid framöver. Det känns verkligen inte bra att se hur det ser ut nu. Har man trädgård så måste man ju greja i den. Det var jag fullt medveten om när vi köpte hus. Hade ju dock inte räknat med detta då.

Kommer väl inte att ha så mycket kul att blogga om framöver men men...

Idag är det exakt 3 månader till BF( med andra ord den 26 november) och jag tänkte ha en liten vadslagning.
När tro DU att "Gnagisen" kommer?
Den som gissar rätt datum kommer att få ett pris. Se bild nedan
Saken är ju den att jag är ett osäkert kort.
Sist födde jag 10 veckor för tidigt så vad är det som säger att det inte kan hända igen?
Men Du som gissar ska också tänka på att jag kommer att göra ett till Ultraljud. (den 8:e sept)
Läkarna ska försöka se om livmodershalsen är för kort och i såfall kanske stärka den på någotvis (detta gissar jag mig till, tror att det är så iallafall) Så vem vet, då kanske jag går över tiden.

Man får gissa en gång, skulle det vara fel så är man ute ur tävlingen.
Jag kan ju inte direkt fuska i denna tävlingen, det blir ju bara att titta på "Gnagisens" personnummer. =)
Det är ju också då tävlingen avslutas.

Så kom igen nu allihopa, kom med förslag!!
Lämna ett datum och namn och gärna er blogg( om ni har någon) så kanske jag kan få lite nytt att läsa också. =)


Denna filmen tävlar ni om.

Ja det hade jag igår. Vilken magkatarr jag hade!!! Och eftersom jag redan tagit en "Losec Mups" tidigare på dagen så vågade jag inte ta en till så jag fick gå med smärtan hela kvällen. Och vilken smärta sen!! Det bränner ju så i halsen och  flera gånger fick jag ingen luft. Det gjorde ont att andas. Jag försökte lindra med bubbelvatten och ljummen mjölk. (inte tillsammans, utan var för sig =) men inget hjälpte. Det enda som vattnet resulterade i var att jag fick springa på toa 40 gånger i natt. Jag ringde till och med sjukvårsdupplysningen men fick inget direkt svar. Hon sa bara att man kan ta mer än en "Losec mups" om dagen men då måste man ha läkarenordnation på det. Så det hjälpte liksom inte igår kväll vid 22 tiden. Men som sagt, det släppte tillräckligt så att jag kunde sova.
Att gå på toaletten kan göra underverk ;)

Min fredag var verkligen känslomässig.
Fick först ett oerhört tråkigt brev från försäkringskassan där dom konstaterade att jag inte var tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Och eftersom jag bara blev sjukskriven av läkare via telefon var inte det en riktigt bedömning. Efter det var jag helt förstörd. Tårarna bara kom och jag kände att detta är det inte värt. Att må så dåligt och vara så orolig och sen så slänger dom lite mer skit på mig, som redan ligger. Det var bara för mycket. Loke såg att jag var ledsen och han blev lite osäker men till slut tittade han på mig och så kom han fram och gav mig en bamse kram. Vilket inte gjorde saken bättre för mig, då grinade jag för det. Sen var jag helt slut och gick upp och la mig.
Men det finns fortfarande lite hopp...
Fick en ny tid hos en läkare igår, min sjukskrivning går ju ut på söndag så jag ville ha den förlängd. Fick träffa en ny läkare som skulle göra en ny bedömning på mig. Det räckte att hon frågade hur jag mådde så började jag att gråta. Jag grät så mycket att jag inte kunde tala, som tur var så var Anders med så han tog över lite till jag lugnat mig. Det där bevisar ju bara att jag inte mår bra och det förstod läkaren. Hon förstod min rädsla över att föda för tidigt igen och hon förstod hur jag hade ont och när hon sa att jag skulle bli forsatt sjukskriven så var det iallafall en liten del av den stora stenen som föll från mitt bröst. Hon kompleterade mitt sjukintyg och sa att jag skulle skicka in det igen till försäkringskassan så nu är det bara att hålla tummarna. Kan ju inte gå hemma utan pengar i två månader!! Det måste dom ju bara förstå!! Jag kan ju inte arbeta! Dom som känner mig vet att jag mår dåligt av att inte kunna ställa upp för företaget. Detta är inte jag! Jag är aldrig sjuk och jag jobbar alltid!! Har alltid gjort!

Min barnmorska hörde av sig till mig också. Hon hade pratat med en läkare och dom kom fram till att jag ska få göra ett nytt ultraljud. Dom vill se att allt är okej och dom vill kunna titta om livmoderhalsen är för kort  och om det finns något dom kan göra för att förhindra att jag får för tidigt igen. Jag är tydligen med i riskgruppen eftersom jag fick SÅ för tidigt förra gången. Allt jag ville var att få vara med om en "normal" graviditet. Om detta är en "normal" graviditet så kommer det att ta VÄLDIGT lång tid tills jag är gravid igen, det kan jag lova!

Humöret skiftar en hel del just nu. Det är jobbigt att andas och magen tar emot och jag vill bara bli av med den vissa stunder. Kommer ihåg att jag hade en sån här period när jag gick med Loke också. Problemet var bara att när jag väl accepterade att det kommer att vara så här ett tag, då kom Loke.

Det är konstigt ändå, jag vet ju att jag är tjock, har stor mage och allt det där. Men detta är faktiskt andra gången i mitt liv som jag känner mig smal. Att man får gliringar om att man är tjock och ätit för mycket gör inget längre.
Jag har något fantastiskt inne i magen och jag vågar för en gång skull använda kläder som jag kanske inte skulle gjort tidigare. Att det sitter åt runt magen gör ingenting, nu tycker jag bara att det är fint.

Och frustrerad och arg!!!!
Varför?! Varför kan dom bara inte lyssna på mig? Att dom har mage att kalla sig yrkesmän går över mitt förstånd. Är det inte meningen att dom ska ta hand om mig, lyssna på mig, hjälpa mig? Jag har ju ont!!! Tror dom att jag ljuger för dom. Jag vill ju bara veta om allt är bra. Jag är orolig, varför kan dom inte förstå mig och trösta mig?
Nu ska jag vara hemma några dagar och vänta på att läkaren ska ringa mig på torsdag. Hoppas nu bara att hon förstår mig. Jag är inte ute efter att vara sjukskriven så länge som möjligt. (Vem har råd med det?) Det handlar om dom två sista dagtidsveckorna för jag klarar inte av det arbetet som gäller då. Sen hoppas jag att jag kan vara tillbaka på arbetet igen v.33.
Visst barnmorskan sa att foglossningen kan komma och gå för att till slut gå över. Men det spelar ju ingen roll, det är ju nu jag har så förbannat ont så jag börjar gråta för att jag inte får luft när det hugger till. Anders var med mig igår när det hände och han blev nog lika rädd som jag. Är detta normal, ska man känna så? Vet ju inte vem jag ska vända mig till för att få svar. Vet att jag kände så här med Loke. Och jag kan säga det hur många gånger som helst, Loke är född i v.29 + 6. Men vem lyssnar?
Tänk om det händer igen, tänk om jag får för tidigt. Vad ska barnmorskan säga då? Hoppsan! Dom skiter ju i vilket, dom går vidare till nästa patient. Det är ju jag som får ta smällen, försöka fixa det iallafall. Bara för att dom inte kunde ge mig ett vettigt svar eller iallafall undersöka mig.


Innan det onda igår hade vi iallafall mysigt. Anders kände "gnagisen" sparka för första gången. Det var en rejäl spark. Så han är livlig, vår bebis. Det är ett gott tecken.

Dags att bädda ner sig.

God natt allihop.