FruEhrniz -

Förlossningen

Har fått förfrågan om hur min förlossning gick så jag tänkte berätta lite om den.
Allt började väl natten till den 22 oktober. Jag gick på ett av mina vanliga toalettbesök (sprang säkerligen 6 gånger per natt) men denna gången kändes det konstigt när jag kissade. Det kom liksom så mycket, som en fors. Trodde då att vattnet gick men jag kände absolut ingen smärta så tänkte inte mer på det. På morgonen var det lite blodfärgat i trosorna så jag ringde förlossningen och förklarde alltihop och fick då svaret att det nog inte var någon fara eftersom vattnet inte fortsatt att sippra. Blodet kom säkert från min urinvägsinfektion.
Tänkte inte mera på det utan la mig till rätta i min "favoritställning" på soffan. När klockan var tolv kände jag av min första värk (visste inte att det var en värk då) men mellan tolv och ett hade jag fyra värkar. Mellan ett och två hade jag flera värkar ungefär med 7 minuters mellanrum. Ringde då förlossningen igen och dom sa att jag skulle avvakta lite till. När klockan var halv tre ringde jag anders. Visste att han var på väg hem från jobbet då och medan vi pratade räknade han minuterna när jag höll andan (kunde inte prata när värkarna kom). 14:35, 14:37, 14:39 då hade jag med andra ord två minuter mellan värkarna och jag började få smått panik. Jag grät och kunde nästan inte röra mig, men jag var ju tvungen att få på mig lite kläder och packa det sista i väskan. Vi var i bilen vid tre tiden och anders ringer då förlossningen för att meddela att vi är på väg. Sköterskan frågar om hon ska skicka ambulans med anders tackar nej till den och säger att jag klarar mig fint. SÄKERT!!! Där sitter jag medans tårarna rinner och har så förfärligt ont, men det gick. Vi kom till NÄL utan att bebisen kom i bilen =)
Väl på Näl går allt väldigt fort. Det hade gått snabbare om jag inte hade behövt få dropp med antibiotika som bebisen var tvungen att ha eftersom jag hade haft urinvägsinfektion. Uppenbarligen hade mitt vatten inte gått för dom fick sticka hål på hinnan och den känslan är så skön, i ungefär två sekunder. Först svider det och sedan blir alldeles varmt och man slappnar av. Sen kommer smärtan med en enorm kraft. Det trycker på och smärtan bara fortsätter tills det är klart om man säger så. Den enda bedövningen som jag fick var lustgas och jag vet inte om det hjälper så mycket. Hade så jäkla ont! Men det hade väl gjort ännu ondare om jag inte fått någon gas.

Efter att ha tagit i med all kraft som jag haft kvar så kom då vår älskade Thor till världen. När dom la upp honom på mitt bröst kändes allting så rätt. Det är verkligen värt all smärta. Men smärtan slutar ju inte bara för att bebisen kommit ut. Efteråt så hade jag så ont så att jag bara låg och skakade. Jag frös något fruktansvärt och jag var så himla trött. Låg väl och slumrade ett tag med Thor på mig och anders vid min sida. Utan anders hade det inte gått, han säger att han känner sig så hjälplös men jag fann all min styrka av att veta att han fanns bredvid mig.

Dagen efter förlossningen kunde jag knappt röra mig. Jag hade sådan träningsvärk i hela kroppen. Jag hade ju inte rört mig på nästan en och en halv månad så jag hade tappat massor av muskler och att vara med om en förlossning är som att springa ett maratonlopp. Det är inte lätt alltså!!

Nu tre veckor efter förlossningen börjar allt kännas som det ska igen. Jag har inte ont i underlivet och jag har inte lika ont i kroppen längre. Får ont i ryggen vid lite längre promenader men jag behöver nog stärka upp ryggen igen. Vardagen börjar ta form och jag trivs ypperligt. Känner att jag har fått tillbaka lite av den kontroll som jag behöver ha för att må bra.

Thor vägde 3225g och var 49 cm lång. Han föddes i v 34 + 6 dagar så han var ganska så stor för sina veckor, resultatet av att jag har legat stilla så länge som jag gjort.