FruEhrniz

Och frustrerad och arg!!!!
Varför?! Varför kan dom bara inte lyssna på mig? Att dom har mage att kalla sig yrkesmän går över mitt förstånd. Är det inte meningen att dom ska ta hand om mig, lyssna på mig, hjälpa mig? Jag har ju ont!!! Tror dom att jag ljuger för dom. Jag vill ju bara veta om allt är bra. Jag är orolig, varför kan dom inte förstå mig och trösta mig?
Nu ska jag vara hemma några dagar och vänta på att läkaren ska ringa mig på torsdag. Hoppas nu bara att hon förstår mig. Jag är inte ute efter att vara sjukskriven så länge som möjligt. (Vem har råd med det?) Det handlar om dom två sista dagtidsveckorna för jag klarar inte av det arbetet som gäller då. Sen hoppas jag att jag kan vara tillbaka på arbetet igen v.33.
Visst barnmorskan sa att foglossningen kan komma och gå för att till slut gå över. Men det spelar ju ingen roll, det är ju nu jag har så förbannat ont så jag börjar gråta för att jag inte får luft när det hugger till. Anders var med mig igår när det hände och han blev nog lika rädd som jag. Är detta normal, ska man känna så? Vet ju inte vem jag ska vända mig till för att få svar. Vet att jag kände så här med Loke. Och jag kan säga det hur många gånger som helst, Loke är född i v.29 + 6. Men vem lyssnar?
Tänk om det händer igen, tänk om jag får för tidigt. Vad ska barnmorskan säga då? Hoppsan! Dom skiter ju i vilket, dom går vidare till nästa patient. Det är ju jag som får ta smällen, försöka fixa det iallafall. Bara för att dom inte kunde ge mig ett vettigt svar eller iallafall undersöka mig.


Innan det onda igår hade vi iallafall mysigt. Anders kände "gnagisen" sparka för första gången. Det var en rejäl spark. Så han är livlig, vår bebis. Det är ett gott tecken.

Dags att bädda ner sig.

God natt allihop.