FruEhrniz

Jag älskar min Anders över allt annat. Jag kan inte bli lyckligare med någon annan. Han är mannen i mitt liv och det känns så skönt att veta. Nu har vi varit förlovade i två underbara år och vi har fått en liten son. Kan det bli bättre?
Min och Anders historia går ju ganska långt bak i tiden. Redan som 16 åringar var vi förälskade och jag visste redan då i mitt 16 åringa hjärta att jag var kär för första gången. Jag älskade honom redan då. Men min lycka varade bara i sju månader. När vi började på gymnasiet gjorde Anders slut med mig och faktiskt så krossade han mitt hjärta. Inget blev sig likt efter det. Men man lär ju sig att leva med smärtan och jag började givetvis att träffa andra killar men jag glömde aldrig Anders riktigt. Jag jämnförde de andra killarna jag träffade med honom och ingen verkade riktigt bra. Anders däremot gjorde det svårt för mig genom att höra av sig någon gång ibland t ex på Alla Hjärtans dag. Då kunde jag få ett kort eller ett sms och genast var mina tankar tillbaka hos honom.
Sex år senare träffades vi igen, på Krogen i Grästorp av alla ställen och vi började flörta med varandra igen och som genom ett trollslag var jag förlorad. Framför mig satt mitt livs stora kärlek och berättade för mig vilket misstag han gjorde när han lämnade mig då för längesen.  Jag smälte med en gång och vi gick på efterfest hemma hos honom. Efter det tog vi upp kontakten igen och började att fika lite smått, se en film och på den vägen är det. Mitt hjärta är helt igen och jag är tillsammans med min stora kärlek. Min första och sista.